IAF Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen

Arbetsförmedlingens skäl för att inte underrätta arbetslöshetskassan när aktivitetsrapport saknas

De arbetssökande ska regelbundet redovisa till Arbetsförmedlingen vilka aktiviteter som de har vidtagit för att ta sig ur sin arbetslöshet. Redovisningen ska göras i en aktivitetsrapport en gång i månaden. Om den sökande inte har lämnat in en aktivitetsrapport inom utsatt tid skapas det automatiskt en underrättelse till arbetslöshetskassan. Arbetsförmedlingen kan stoppa en sådan underrättelse nästkommande arbetsdag, om den har skapats på felaktiga grunder.

Kartläggningens syfte och genomförande

Syftet med uppdraget har varit att kartlägga vilka skäl Arbetsförmedlingen har angett när de har valt att stoppa en underrättelse till arbetslöshetskassan som de har bedömt vara felaktig.

IAF har genomfört en ärendekartläggning i Arbetsförmedlingens informationssystem AIS och sammanställt statistiska uppgifter för aktivitetsrapporter och stoppade underrättelser.

Arbetsförmedlingens hantering vid utebliven aktivitetsrapport

  • Kartläggningen av Arbetsförmedlingens hantering av 100 stoppade underrättelser när aktivitetsrapport saknades visade följande:  
  • Det fanns skillnader mellan skälet i motiveringen i systemstödet och vad som kom fram i daganteckningarna.
  • Arbetsförmedlingen uppgav i 25 ärenden skälet att de hade glömt att registrera den aktivitetsrapport som den arbetssökande hade lämnat in i tid. 
  • Arbetsförmedlingen uppgav både tekniska problem och sjukdom som skäl. Teknikproblemen kunde kopplas ihop med både Arbetsförmedlingens och den arbetssökandes utrustning.
  • Arbetsförmedlingen hade stoppat underrättelser i ärenden där den arbetssökande meddelat pågående eller framtida arbete, men hade varit aktuell som arbetssökande hela rapporteringsperioden.
  • Arbetsförmedlingen hade stoppat underrättelser när den arbetssökande hade missat eller glömt att skicka in sin aktivitetsrapport.
  • Arbetsförmedlingen registrerade 43 aktivitetsrapporter i systemstödet. Det fanns dock flera ärenden där aktivitetsrapportering hade gjorts men ingen aktivitetsrapport blev registrerad.

Slutsatser

IAF kan sammanfattningsvis konstatera att det fanns många olika typer av skäl som Arbetsförmedlingen hade uppgett när de hade stoppat en underrättelse. Å ena sidan fanns skälet som mest skulle kunna stämma överens med lagstiftarens intention när det gäller att stoppa en underrättelse som man anser har skapats på felaktiga grunder, det vill säga att Arbetsförmedlingen hade glömt att registrera en aktivitetsrapport som hade lämnats in i tid. Vid detta skäl kunde IAF se att det skulle kunna vara befogat att stoppa en underrättelse. Å andra sidan fanns Arbetsförmedlingens skäl i de fall där det framgick att den arbetssökande i själva verket hade glömt att lämna in sin aktivitetsrapport.

Vidare visade det sig, i de kartlagda ärendena, att det ibland skiljde sig åt mellan Arbetsförmedlingens motivering i systemstödet och den tillhörande daganteckningen i AIS. Detta kan göra det svårt att förstå vad som varit den faktiska motiveringen för att stoppa en underrättelse. 

I många ärenden framkom det också, utifrån daganteckningarna, att aktivitetsrapportering faktiskt inte hade skett under rapporteringsperioden utan strax efter eller inte alls.

Den faktiska prövningen av godtagbara skäl ska enligt reglerna ske hos berörd arbetslöshetskassa. En prövning hos Arbetsförmedlingen av att eventuellt stoppa en underrättelse behöver därför inriktas på att enbart avse uppenbart felaktigt skapade underrättelser. Kartläggningen indikerar att tolkningen hos Arbetsförmedlingen i vissa fall är alltför vid. Det kan få till följd att likartade skäl för att inte lämna aktivitetsrapport kommer att behandlas olika då de inte blir föremål för arbetslöshetskassans bedömning. 

Slutligen kan IAF konstatera att det skulle underlätta för Arbetsförmedlingen om det fanns exempel som definierar när det är uppenbart att det finns godtagbara skäl för att stoppa en underrättelse, precis som det finns för arbetslöshetskassorna vid deras bedömning av godtagbara skäl. Att det är rätt instans som gör rätt typ av bedömning är viktigt ur ett likabehandlingsperspektiv likväl som det också är viktigt för rättssäkerheten.