Förordning nr 987/2009

Artikel 7 

Provisorisk beräkning av förmåner och avgifter

1. Om en person i enlighet med grundförordningen är berättigad till en förmån eller skyldig att betala en avgift och den behöriga institutionen inte har alla de uppgifter om situationen i en annan medlemsstat som krävs för att slutgiltigt beräkna beloppet för förmånen eller avgiften, ska institutionen, om inte något annat föreskrivs i tillämpningsförordningen, på den berörda personens begäran provisoriskt fastställa denna förmån eller beräkna denna avgift, om detta är möjligt på grundval av de uppgifter som den institutionen förfogar över.
2. En ny beräkning av förmånen eller avgiften ska göras när alla de styrkande underlag eller handlingar som krävs har överlämnats till den berörda institutionen.

Artikel 54.2

Vid tillämpning av artikel 62.3 i grundförordningen ska den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning den berörda personen omfattades av under sin senaste period av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare, på begäran av institutionen på bosättningsorten utan dröjsmål förse den institutionen med alla uppgifter som den kan få fram i den medlemsstat där institutionen är belägen och som behövs för beräkningen av arbetslöshetsförmånerna, särskilt lön eller förvärvsinkomst. 

Artikel 54.3

När artikel 62 i grundförordningen tillämpas och utan hinder av artikel 63 i denna, ska den behöriga institutionen i en medlemsstat, enligt vars lagstiftning beräkningen av förmånerna skiljer sig åt beroende på antalet familjemedlemmar, också beakta den berörda personens familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat som om de vore bosatta i den behöriga medlemsstaten. Denna bestämmelse ska inte tillämpas när en annan person i den medlemsstat där familjemedlemmarna är bosatta har rätt till arbetslöshetsförmåner som beräknas med beaktande av dessa familjemedlemmar.

Föreskrift

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens föreskrifter (2018:2) om arbetslöshetsförsäkring

Kap. 6 Företagare

Preliminärt beräknad dagpenning

3 § Arbetslöshetskassan ska besluta om en preliminärt beräknad dagpenning om den sökande helt saknar beslut om slutlig skatt på inkomst av verksamheten för den tid som dagsförtjänsten ska grundas på när arbetslösheten börjar.  Underlaget för beräkningen av dags- förtjänsten ska då grundas på inkomst av verksamheten för det beskattningsår som beslutet om slutlig skatt ska komma att avse.

Detta gäller även när dagsförtjänsten enligt artikel 62.3 rådets förordning (EG) 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen ska grundas på inkomst från den senaste perioden av verksamhet som egenföretagare i ett annat medlemsland, och det saknas dokument som styrker inkomsten. 

Om den slutliga beräkningen leder till en höjning av dagpenningen, ska dagpenningen räknas upp retroaktivt från arbetslöshetens första dag.

Rättspraxis

Rättspraxis i EU-domstolen 

C-67/79 Fellinger

Domstolen fann att beräkningen av arbetslöshetsersättning för en helt arbetslös gränsarbetare ska göras utifrån den lön arbetstagaren faktiskt fick under den senaste anställningen i ett annat land än bosättningslandet. Domstolen ansåg att en sådan tillämpning kunde härledas ur artikel 68.1 i förordning nr 1408/71, som grundas på en allmän princip om att den tidigare inkomst som ska användas när ersättningen beräknas vanligtvis är den inkomst som arbetstagaren faktiskt har haft i sin senaste anställning innan han eller hon blev arbetslös. Detta är i linje med arbetstagarnas fria rörlighet samt det underliggande kravet att bevilja arbetstagare arbetslöshetsersättning i proportion till de lönevillkor han eller hon hade i sin senaste anställning. Domen har kodifierats i artikel 62.3 i förordning nr 883/2004.

C-201/91 Grisvard och Kreitz

I detta förhandsavgörande hänvisade domstolen till Fellinger-domen och menade att arbetslöshetsersättning för en gränsarbetare ska beräknas på den faktiska inkomsten under det senaste arbetet. När institutionen i bosättningslandet beräknade ersättningen använde den samma inkomsttak som fanns i arbetslandets lagstiftning, trots att något motsvarande inkomsttak inte fanns i bosättningslandets lagstiftning. Av domen följer att det enbart är bosättningslandets lagstiftning som ska tillämpas när ersättningen beräknas.

Rättspraxis i svenska domstolar

Fastställande av normalarbetstid

Frågan som Regeringsrätten hade att ta ställning till var om arbete som har utförts i ett annat EU/EES-land inom ramtiden kunde beaktas när normalarbetstiden beräknas. Regeringsrätten fann att tillämpningen av artikel 68.1 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 62.1 i förordning nr 883/2004), som handlar om inkomstunderlaget för ersättningsberäkning, innebär att sambandet mellan normalarbetstid och lön försvagas. I domen uttalades följande: ”Att i normalarbetstiden även räkna in arbete i utlandet medför – generellt sett – en bättre samordning av utländska system för arbetslöshetsförsäkring med den svenska arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär också att sökande som under normalarbetstiden arbetat i utlandet i högre grad likabehandlas med sökande som enbart arbetat i Sverige.” Mot denna bakgrund ansåg Regeringsrätten att beräkning av normalarbetstid i sammanläggningsärenden ska ske i enlighet med ALF. (RÅ 2009 ref. 97, mål nr 1777-06). 

Beräkning av dagpenningens storlek när arbete senast har skett i Sverige

Kammarrätten i Stockholm fann att den sökandes dagpenning skulle baseras på inkomsten från det egna företaget i Sverige eftersom det följde direkt av artikel 62 i förordning nr 883/2004. Till följd av detta missgynnades den sökande jämfört med den som enbart hade arbetat i Sverige.

Den sökande hade varit anställd av ett företag i Danmark under tre år. Därefter arbetade den sökande som egenföretagare i Sverige från hösten 2009 till och med den 31 mars 2010. Frågan var om inkomsten från anställningen i Danmark eller inkomsten från det egna företaget i Sverige skulle ligga till grund för den sökandes dagpenning.

Kammarrätten i Stockholm konstaterade att den sökande uppfyllde villkoren i 37 a § ALF och att hennes dagpenning därför skulle kunna baseras på lönen från anställningen i Danmark. Förordning nr 883/2004 är emellertid direkt tillämplig i Sverige. Kammarrätten ansåg därför att artiklarna 62.1 och 62.2 i förordning nr 883/2004 inte kunde förstås på annat sätt än att arbetslöshetskassan i den aktuella situationen bara fick beakta den inkomst som den sökande hade vid sitt senaste arbete i Sverige. Detta innebar att inkomsten från det egna företaget i Sverige skulle ligga till grund när arbetslöshetskassan beräknade dagpenningen. (Kammarrätten i Stockholms dom den 21 februari 2012 i mål nr 7015-10.)

Rätt att fortsätta på en pågående ersättningsperiod enligt 23 § ALF efter arbete i ett annat land

Kammarrätten i Sundsvall har i två mål bedömt rätten till ersättning enligt förordning nr 1408/71 efter att den sökande hade arbetat i ett annat land. Kammarrätten fann i båda målen att den sökande omfattades av reglerna för gränsarbetare och därför skulle få förmåner i enlighet med lagstiftningen där han eller hon var bosatt. Detta innebar att den sökande hade rätt att återknyta till en tidigare ersättningsperiod efter arbete i ett annat land.

I det ena målet var den sökande bosatt i Sverige men hade under olika perioder arbetat i Norge. Kammarrätten konstaterade att den enskilde som huvudregel omfattades av arbetslandets lagstiftning. Det medgavs dock vissa undantag när den sökande hade varit bosatt i ett annat land än det land där han eller hon arbetade. Kammarrätten ansåg att det var ostridigt i målet att den sökande hela tiden hade varit bosatt i Sverige och därför omfattades av artikel 71 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65 i förordning nr 883/2004). I enlighet med förordningen skulle den sökande därför inte gå miste om de rättigheter han eller hon tidigare hade tjänat in. Kammarrätten ansåg att den sökande hade rätt att återknyta till den tidigare ersättningsperioden enligt 23 § ALF. (Kammarrätten i Sundsvalls dom den 14 april 2010 i mål nr 1738-09).

I det andra målet hade den sökande arbetat i Spanien och skulle enligt huvudregeln därmed ha omfattats av den spanska arbetslöshetslagstiftningen. Kammarrätten fann emellertid med hänsyn till syftet med vistelsen i Spanien och att hon hade kvar sin huvudsakliga anknytning till Sverige att hon skulle omfattas av bestämmelserna i artikel 71 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65 i förordning nr 883/2004). Den sökande skulle därför vid hemkomsten till Sverige haft rätt till ersättning som om den arbetade perioden i Spanien skulle ha varit utförd i Sverige. (Kammarrätten i Sundsvalls dom den 16 juni 2006 i mål nr 2959-05).

Se även avsnitt sex i regelsamlingen om försäkringsbestämmelser.