Av författningskommentaren till 10 kap. lagen (2024:506) om arbetslöshetsförsäkring (prop. 2023/24:128 s. 469 ff.) framgår följande. 

Handläggning av ärenden 

Förvaltningslagens tillämpning 1 §  

Av 1 § paragrafen framgår att förvaltningslagen (2017:900) ska tillämpas när arbetslöshetskassan handlägger ärenden enligt lagen. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Det är endast när arbetslöshetskassan handlägger ärenden enligt lagen som förvaltningslagen är tillämplig. Uttrycket handlägger ärenden innefattar alla åtgärder som arbetslöshetskassan vidtar från det att ett ärende inleds till dess att det avslutas. Paragrafen innehåller även en upplysning om att det finns bestämmelser i detta kapitel och i 11 kap. som avviker från eller innehåller särskilda bestämmelser i förhållande till förvaltningslagen. Hänvisningen till förvaltningslagen innebär att bestämmelserna i lagen (1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter inte blir tillämpliga, se 1 § andra stycket i den lagen. När förvaltningslagen tillämpas ska arbetslöshetskassan anses som en myndighet. 

Ansökan om arbetslöshetsersättning 2-4 §§ 

Av 2 § framgår bland annat var en sökande ska ansöka om ersättning samt vissa krav på innehållet i ansökan och på sökanden. Paragrafen motsvarar delvis 47 § första stycket och i huvudsak 47 c § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av första stycket framgår att en ansökan ska göras hos arbetslöshetskassan. En sökande ska ansöka om ersättning hos den arbetslöshetskassa som sökanden är medlem i eller ansluten till. För den som har valt att inte bli medlem eller ansluta sig till en arbetslöshetskassa ska ansökan göras hos den kompletterande arbetslöshetskassan. Bestämmelser om medlemskap i eller anslutning till en arbetslöshetskassa och om den kompletterande arbetslöshetskassan finns i lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor. 

Av andra stycket följer att en ansökan ska innehålla de uppgifter som behövs i ärendet. Det är fråga om dels sådana uppgifter som är nödvändiga för att kunna bedöma rätten till ersättning, dels uppgifter om en sökandes identitet och annan information som behövs för att arbetslöshetskassan ska kunna komma i kontakt med sökanden. Att uppgifter om faktiska förhållanden ska lämnas på heder och samvete innebär att sökanden ska intyga att alla lämnade uppgifter är riktiga och fullständiga. Detta innefattar bland annat uppgifter som lämnas i samband med den inledande ansökan och i de ansökningar som därefter görs månadsvis. En sökande har ingen skyldighet att intyga riktigheten i uppgifter som lämnas av någon annan. Uppgifter om faktiska förhållanden är sådana som utgör grunden för sökandens ansökan och som har relevans för bedömningen, till exempel uppgifter om tidigare sysselsättning. 

I paragrafen ställs inga krav på att ansökan ska ha en viss form. I tredje stycket finns dock en upplysningsbestämmelse som anger att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela ytterligare föreskrifter om ansökan. Det innebär att det i förordning eller i myndighetsföreskrifter kan finnas bestämmelser till exempel om vad ansökan ska innehålla. I 5 § finns bestämmelser om den enskildes skyldighet att medverka i utredningen och i 23 § förvaltningslagen (2017:900) regleras bland annat en myndighets utredningsansvar. 

Av 3 § framgår tidsfristen för att ansöka om ersättning och följden av att en ansökan lämnas in för sent. Paragrafen motsvarar delvis 47 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. En ansökan om ersättning ska alltid avse en månad. En sökande har tre månader på sig att ansöka om ersättning efter utgången av den månad som ansökan avser. Om en ansökan avser april månad ett år måste sökanden således lämna ansökan senast i juli samma år. Om en ansökan lämnas in senare än tre månader efter utgången av den månad som ansökan avser, ska den avvisas av arbetslöshetskassan. För att arbetslöshetskassan ska pröva en ansökan om ersättning senare krävs att det finns särskilda skäl. Särskilda skäl att inte lämna en ansökan i tid kan vara att sökanden till exempel har varit förhindrad på grund av sjukdom eller tekniska problem hos arbetslöshetskassan. 

Av 4 § framgår att arbetslöshetskassan får använda delgivning när arbetslöshetskassan förelägger en sökande att avhjälpa brister i en ansökan. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Av 20 § förvaltningslagen (2017:900) framgår de åtgärder som arbetslöshetskassan kan vidta för att rätta till brister i en ansökan. I första hand ska arbetslöshetskassan hjälpa sökanden till rätta. Om det även efter det skulle finnas sådana brister i ansökan att den inte kan ligga till grund för en prövning i sak, kan arbetslöshetskassan förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Det ska i ett sådant föreläggande anges att följden av att det inte följs kan bli att ansökan inte tas upp till prövning. Med stöd av denna paragraf kan arbetslöshetskassan skicka ett sådant föreläggande genom delgivning. Att arbetslöshetskassan får använda delgivning innebär att arbetslöshetskassan kan använda sig av de metoder för delgivning som regleras i delgivningslagen (2010:1932) för att säkerställa att sökanden får del av föreläggandet. 

Skyldighet att medverka i utredningen och att anmäla ändrade förhållanden 5 § 

Av 5 § framgår den enskildes ansvar att medverka i utredningen av ett ärende och att anmäla ändrade förhållanden. Paragrafen motsvarar delvis 47 och 47 b §§ lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av första stycket framgår att den enskilde är skyldig att medverka i utredningen och att anmäla ändrade förhållanden. 

Punkt 1 innebär att den enskilde aktivt ska bidra till utredningen i ett ärende så långt som det är praktiskt möjligt. Av 23 § andra stycket förvaltningslagen (2017:900) framgår att en enskild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning. I förarbetena till den bestämmelsen anges att en enskild part ska bidra till utredningen så långt som det är praktiskt möjligt. Parten är till exempel inte tvungen att bidra med utredning som är orimligt kostsam eller som förutsätter en orimlig arbetsbörda. Bestämmelsen innebär inte heller något tvång att ge in utredning som talar till den enskildes nackdel (prop. 2016/17:180 s. 309). Till skillnad från 23 § andra stycket förvaltningslagen gäller paragrafen både ärenden som inleds av den enskilde genom en ansökan och ärenden som arbetslöshetskassan initierar, till exempel ett ärende om avstängning från rätt till ersättning. 

Punkt 2 innebär en skyldighet för en enskild att anmäla sådant som har förändrats, till exempel sedan den initiala ansökan. Det kan bland annat handla om att den enskilde inte längre står till arbetsmarknadens förfogande till följd av påbörjade studier eller inte längre är arbetslös på grund av att den enskilde bedriver näringsverksamhet. En mottagare av ersättning är enligt 8 kap. 1 § återbetalningsskyldig om mottagaren genom att lämna oriktiga uppgifter eller inte lämna de uppgifter och göra de anmälningar som mottagaren är skyldig att göra eller på något annat sätt har orsakat att ersättning har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp. 

Av andra stycket framgår att en anmälan om ändrade förhållanden ska göras så snart som möjligt och senast 14 dagar efter det att den enskilde fick kännedom om förändringen. Att ändrade förhållanden ska anmälas senast 14 dagar efter att sökanden fick kännedom om förändringen ska inte tolkas som att 14 dagars dröjsmål alltid kommer att godtas. En anmälan bör göras så snart som möjligt. 

Av tredje stycket följer att arbetslöshetskassan kan begära att en enskild under ett ärendes handläggning och vid anmälan om ändrade förhållanden ska intyga på heder och samvete att de lämnade uppgifterna om faktiska förhållanden är korrekta. Uppgifter om faktiska förhållanden är sådana som utgör grunden för ett ärende och som har relevans för bedömningen av ärendet, till exempel uppgifter om tidigare sysselsättning. Arbetslöshetskassan ska bedöma om det i det enskilda fallet är lämpligt att uppgifter lämnas på heder och samvete. Det kan till exempel vara olämpligt att begära det om uppgifterna kan komma att utgöra underlag för en straffrättslig process. 

Interimistiska beslut 6 § 

I 6 § regleras arbetslöshetskassans möjlighet att besluta om ersättning innan ett ärende slutligen har avgjorts. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av första stycket framgår förutsättningarna för att arbetslöshetskassan ska få besluta om ersättning för tid fram till dess att ett ärende har avgjorts slutligt. 

Av punkt 1 framgår att arbetslöshetskassan får besluta om ersättning om det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras om sökanden har rätt till ersättning. Med betydande dröjsmål avses en längre tid än ett par veckor. 

Enligt punkt 2 behöver arbetslöshetskassan komma fram till att det är sannolikt att en sökande har rätt till ersättning för att den ska kunna betalas ut. Det måste gå att med viss säkerhet konstatera att det finns en rätt till ersättning. Att det ska vara sannolikt förutsätter att det underlag som finns mer talar för en sådan rätt än för ett avslag vid den slutliga prövningen. 

Enligt punkt 3 ska det vara av väsentlig betydelse för sökanden att ersättningen betalas ut. Vid bedömning av vad som är av väsentlig betydelse bör hänsyn tas till sökandens situation och ersättningens ekonomiska betydelse för sökandens försörjning. Det får avgöras från fall till fall vad som ska anses vara av väsentlig betydelse, men typiskt sett bör det vara av väsentlig betydelse om det rör sig om ersättning för en hel månad eller längre. Rör det sig endast om ersättning för några dagar kan det ha betydelse för sökandens försörjning, men inte en väsentlig sådan. 

I andra stycket anges det att ett beslut, utöver vad som följer av första stycket, får meddelas även när det står klart att sökanden har rätt till ersättning men när ersättningens belopp inte kan bestämmas utan betydande dröjsmål. Med betydande dröjsmål avses åtminstone längre tid än ett par veckor. 

När beslut gäller 7 § 

I 7 § regleras när ett beslut enligt lagen gäller. Paragrafen motsvarar i huvudsak 57 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Bestämmelsen innebär att alla beslut som har fattats med stöd av lagen får verkställas direkt om inte något annat har angetts i beslutet eller bestämts av den arbetslöshetskassa som ska ompröva beslutet eller den domstol som ska pröva överklagandet. Paragrafen gäller i stället för 35 § förvaltningslagen (2017:900). Av 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgår att överinstansen får bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla. 

När beslut senast får rättas eller ändras 8 §

I 8 § regleras en bortre tidsgräns för när ett beslut får rättas eller ändras av arbetslöshetskassan själv. Paragrafen motsvarar i huvudsak 64 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av första stycket framgår huvudregeln att ett beslut inte får rättas eller ändras när mer än två år har gått från den dag då beslutet meddelades. Bestämmelsen ska läsas tillsammans med 36–39 §§ förvaltningslagen (2017:900) där det framgår när beslut får eller ska rättas eller ändras. 

Av andra stycket framgår att det är möjligt att rätta eller ändra ett beslut även efter två år om det då visar sig att beslutet har fattats på ett uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller om det finns andra synnerliga skäl (se till exempel FÖD 1992:2).