Av författningskommentaren till 2 kap. lagen (2024:506) om arbetslöshetsförsäkring (prop. 2023/24:128 s. 403 ff.) framgår följande. 

Allmänna villkor 1 – 2 §§ 

I 1 § regleras de allmänna villkor som ska vara uppfyllda under arbetslösheten för att en sökande ska ha rätt till arbetslöshetsersättning. Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring (jfr prop. 1973:56 s. 174–178 och prop. 2012/13:12 s. 87 och 88). 

Av paragrafen framgår att en sökande måste vara arbetslös för att ha rätt till arbetslöshetsersättning. Kravet på att vara arbetslös innebär att sökanden måste sakna arbete. En sökande som har en anställning kan inte anses vara arbetslös under den tid som sökanden är anställd. En sökande som t.ex. har en anställning på heltid kan inte anses vara arbetslös. Detta gäller oavsett om sökanden utför något arbete i anställningen och oavsett om sökanden får lön. Exempelvis kan en sökande som är tjänstledig utan lön, är permitterad utan lön eller deltar i korttidsarbete som berättigar arbetsgivaren till preliminärt stöd enligt lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete inte anses vara arbetslös under den tid sökanden har en anställning. Kravet på arbetslöshet innebär inte att sökanden måste vara helt arbetslös för att ha rätt till arbetslöshetsersättning. Exempelvis kan en sökande som förlorar ett arbete på deltid men som har ett annat deltidsarbete ha rätt till ersättning för det inkomstbortfall som hänför sig till det förlorade deltidsarbetet. Den praxis som har utvecklats är fortfarande relevant. Punkt 1 motsvarar i huvudsak 9 § 1 lagen om arbetslöshetsförsäkring. I likhet med vad som gäller sedan tidigare krävs att sökanden är arbetsför och oförhindrad att ta ett arbete. Det finns dock inte något krav på att en sökande måste vara arbetsför och oförhindrad att ta ett arbete ett visst antal timmar per dag och vecka. Punkt 2 motsvarar 9 § 2 lagen om arbetslöshetsförsäkring. I likhet med vad som gäller sedan tidigare krävs att sökanden är anmäld som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen. Punkt 3 motsvarar 9 § 3 lagen om arbetslöshetsförsäkring. I likhet med vad som gäller sedan tidigare krävs att sökanden i övrigt står till arbetsmarknadens förfogande. 

I 2 § regleras de ålderskrav som måste vara uppfyllda för att en sökande ska ha rätt till arbetslöshetsersättning. Paragrafen motsvarar i sak 6 § andra stycket och i huvudsak 22 § fjärde stycket lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Särskilda bestämmelser för vissa sökande 

Sökande som är tjänstlediga 3 – 4 §§

I paragrafen regleras att en sökande som har en anställning, men som är tjänstledig utan lön, kan få arbetslöshetsersättning under vissa förutsättningar. Paragrafen motsvarar i huvudsak 19 a § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av första stycket framgår att en sökande kan få arbetslöshetsersättning trots att sökanden är tjänstledig utan lön, om sökanden av hälsoskäl inte kan återgå till sitt tidigare arbete eller till annat arbete hos sin arbetsgivare, men av Försäkringskassan har bedömts ha arbetsförmåga i förhållande till arbetsmarknaden i övrigt. Bestämmelsen omfattar både den som är tjänstledig från en anställning på heltid och den som är tjänstledig från en anställning på deltid. Bestämmelsen utgör ett undantag från kravet på arbetslöshet i 1 § eftersom en sökande normalt sett inte kan anses vara arbetslös till den del sökanden har en anställning, även om sökanden är tjänstledig från den. Det krävs att sökanden kan ta ett annat arbete som finns på arbetsmarknaden, dvs. sökanden får inte vara förhindrad att ta ett annat arbete till följd av hälsoskälen. Bestämmelsen förutsätter att Försäkringskassan har bedömt att sökanden har arbetsförmåga i förhållande till arbetsmarknaden i övrigt enligt bestämmelserna i 27 kap. socialförsäkringsbalken. 

Av andra stycket framgår att sökanden kan få arbetslöshetsersättning enligt första stycket även om arbetsgivaren har en kvarvarande rehabiliteringsskyldighet, under förutsättning att arbetsgivaren har vidtagit de rehabiliteringsåtgärder som har varit möjliga. Bestämmelsen innebär att sökanden kan få ersättning trots att arbetsgivaren inte har uttömt sin rehabiliteringsskyldighet, om arbetsgivaren i vart fall har vidtagit de åtgärder som har varit möjliga. Förutsättningen att arbetsgivaren har vidtagit de rehabiliteringsåtgärder som har varit möjliga gäller under hela den tid som sökanden ansöker om arbetslöshetsersättning för. 

I 4 § regleras att en sökande som har en anställning på deltid, men som är tjänstledig utan lön, kan få arbetslöshetsersättning under vissa förutsättningar. Paragrafen motsvarar i sak 19 b § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av bestämmelsen framgår att en sökande kan få arbetslöshetsersättning trots att sökanden är tjänstledig utan lön från en deltidsanställning för att arbeta i en annan deltidsanställning med lika eller högre tjänstgöringsgrad, under förutsättning att anställningarna inte går att kombinera. Bestämmelsen utgör ett undantag från kravet på arbetslöshet i 1 § eftersom en sökande normalt sett inte kan anses vara arbetslös till den del sökanden har en anställning, även om sökanden är tjänstledig från den. Det krävs att den nya anställningen har minst lika hög tjänstgöringsgrad som anställningen som sökanden är tjänstledig från. Det är alltså inte möjligt att ta ett nytt arbete med lägre tjänstgöringsgrad och samtidigt få arbetslöshetsersättning. 

Sökande som är företagare 5 – 11 §§

Av 5 § framgår vad som gäller för en sökande som är företagare. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Bestämmelsen innebär att en sökande, med ett undantag, inte har rätt till arbetslöshetsersättning så länge sökanden bedöms vara företagare. När sökanden inte längre anses vara företagare kan sökanden ha rätt till ersättning om förutsättningarna i övrigt, bl.a. de allmänna villkoren i 1 §, är uppfyllda.

I 6 § regleras vem som ska anses vara företagare. Paragrafen motsvarar i huvudsak 34, 34 b och 34 c §§ lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av första stycket 1 följer att ett kriterium för att en sökande ska anses vara företagare är att sökanden bedriver sådan näringsverksamhet som avses i 13 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:1229). Skillnaden i förhållande till 34 § lagen om arbetslöshetsförsäkring är att hänvisningen avser 13 kap. 1 § inkomstskattelagen i sin helhet. I den sistnämnda paragrafens andra och tredje stycke preciseras det skatterättsliga begreppet näringsverksamhet när det gäller uppdragstagares verksamhet och bl.a. innehav av näringsfastigheter. Uppdragstagare och sökande som t.ex. innehar näringsfastigheter kan under vissa förutsättningar anses vara företagare i arbetslöshetsförsäkringens mening, om övriga kriterier som följer av paragrafen också är uppfyllda. Av första stycket 2 följer att en sökande ska anses vara företagare om sökanden personligen utför arbete i och har ett väsentligt inflytande över näringsverksamheten. Bestämmelsen kompletterar och ska läsas tillsammans med bestämmelsen i första punkten. Av andra stycket 1 framgår att det vid bedömningen av om en sökande ska anses som företagare enligt de kriterier som följer av första stycket ska bortses från nödvändiga åtgärder som har vidtagits i verksamheten på grund av oförutsedda händelser. Bestämmelsen innebär att en sökande kan vidta vissa skyddsinsatser, t.ex. åtgärder för att förhindra förstörelse av egendom på grund av väderförhållanden, utan att betraktas som företagare. Av andra stycket 2 framgår att det vid bedömningen av om en sökande ska anses som företagare enligt de kriterier som följer av första stycket även ska bortses från arbete av ideell karaktär i verksamheten. 

I 7 § regleras när en sökande ska anses vara företagare vid överlåtelse av näringsverksamheten. Paragrafen motsvarar i huvudsak 34 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av bestämmelsen följer att en sökande som är företagare enligt 6 § och som överlåter näringsverksamheten men fortsätter att utföra arbete i eller ha ett väsentligt inflytande över verksamheten även efter överlåtelsen ska anses vara företagare. Detsamma gäller när företagandet utgörs av medlemskap i en ekonomisk förening och medlemskapet i föreningen har upphört. Bestämmelsen innebär att sökanden efter överlåtelsen av näringsverksamheten respektive efter att medlemskapet i den ekonomiska föreningen har upphört inte får utföra något arbete i verksamheten eller i föreningen eller ha ett väsentligt inflytande över verksamheten eller föreningen om sökanden inte längre ska anses vara företagare enligt 6 §.

I 8 § regleras att en sökande inte längre ska anses vara företagare när näringsverksamheten har upphört genom att det inte vidtas några åtgärder i verksamheten. Paragrafen motsvarar i huvudsak 35 § första och andra styckena och 36 § första stycket 1 lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och 5 a–5 c §§ förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring.

Enligt första stycket ska en sökande inte längre anses vara företagare när näringsverksamheten har upphört genom att det inte vidtas några åtgärder i verksamheten. Bestämmelsen innebär att en företagare som upphör att bedriva näringsverksamhet ska anses vara arbetslös så snart det inte vidtas några åtgärder i verksamheten. Sökanden kan därmed ha rätt till arbetslöshetsersättning om övriga förutsättningar, bl.a. de allmänna villkoren i 1 §, är uppfyllda. 

Av andra stycket 1 framgår att det vid bedömningen av om näringsverksamheten har upphört enligt första stycket ska bortses från nödvändiga åtgärder som har vidtagits på grund av oförutsedda händelser.

Av andra stycket 2 framgår att det vid bedömningen av om näringsverksamheten har upphört enligt första stycket ska bortses från åtgärder som har vidtagits på grund av en skyldighet enligt lag eller annan författning.

Av andra stycket 3 framgår att det vid bedömningen av om näringsverksamheten har upphört enligt första stycket ska bortses från avvecklingsåtgärder som inte har varit möjliga att vidta innan verksamheten upphörde.

Av andra stycket 4 framgår att det vid bedömningen av om näringsverksamheten har upphört enligt första stycket ska bortses från att en lokal eller mark som har nyttjats eller brukats i verksamheten hyrs ut eller arrenderas ut, under förutsättning att dessa inte tidigare har hyrts ut eller arrenderats ut i verksamheten. 

I 9 § regleras inom vilken tid som bestämmelsen om när en sökande inte längre ska anses vara företagare i 8 § på nytt kan tillämpas om näringsverksamheten återupptas. Paragrafen motsvarar i huvudsak 35 § tredje stycket lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av bestämmelsen framgår att om näringsverksamheten har upphört genom att det inte vidtas några åtgärder i den och näringsverksamheten därefter återupptas av sökanden eller av en närstående till sökanden, får 8 § tillämpas på nytt tidigast tre år från det att verksamheten återupptogs. Bestämmelsen handlar om den situationen att sökanden tidigare har ansökt om arbetslöshetsersättning och näringsverksamheten då har bedömts ha upphört enligt 8 §. Näringsverksamheten har således varit vilande innan verksamheten återupptogs. En ny bedömning enligt 8 § kan göras tidigast tre år från det att verksamheten återupptogs. Skillnaden i förhållande till vad som gäller sedan tidigare är att tidsgränsen ändras från fem till tre år. 

I 10 § regleras att en sökande inte ska anses vara företagare när näringsverksamheten vid en bedömning av samtliga omständigheter har upphört definitivt. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 35 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och 5 a–5 c §§ förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av första stycket följer att en sökande inte längre ska anses som företagare om näringsverksamheten vid en bedömning av samtliga omständigheter kan anses ha upphört definitivt. Sådana omständigheter kan exempelvis vara att företaget är avregistrerat hos Skatteverket och Bolagsverket, att lokaler och maskiner är avyttrade och att marknadsföring av företaget är borttagen. 

Av andra stycket framgår att det vid bedömningen av om näringsverksamheten har upphört definitivt enligt första stycket ska bortses från sådana åtgärder som avses i 8 § andra stycket, t.ex. nödvändiga skyddsåtgärder eller avvecklingsåtgärder. 

I 11 § regleras under vilka förutsättningar en sökande kan få arbetslöshetsersättning trots att sökanden är att anse som företagare enligt 5 §. Paragrafen motsvarar delvis 39 och 39 a §§ lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring.

Av punkt 1 framgår att det ställs krav på att sökanden ska ha haft ett arbete som motsvarar minst 50 procent vid sidan av näringsverksamheten inom ramtiden och att arbetet och verksamheten ska ha bedrivits parallellt inom ramtiden under minst sex månader. 

Av punkt 2 framgår den andra förutsättningen som måste vara uppfylld för att en sökande ska kunna få arbetslöshetsersättning vid sidan av företagandet.

Enligt punkt 3 får varken tiden i eller inkomsterna från näringsverksamheten utökas under arbetslösheten. Bestämmelsen innebär att en företagare som utökar sin arbetade tid i verksamheten under arbetslösheten inte längre har rätt till arbetslöshetsersättning enligt paragrafen. Detsamma gäller om inkomsterna från verksamheten utökas under arbetslösheten.  

Sökande som deltar i utbildning 12 – 15 §§

Av 12 § framgår att en sökande som deltar i utbildning, som huvudregel, inte har rätt till arbetslöshetsersättning. Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 10 § första stycket 1 lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Paragrafens andra stycke motsvarar delvis 10 § tredje stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Av första stycket framgår att en sökande som deltar i utbildning inte har rätt till arbetslöshetsersättning, utom i vissa fall. Vid bedömningen av om en sökande deltar i utbildning bör en utgångspunkt vara vad sökanden har för avsikter och hur dessa avsikter har fullföljts och manifesterats (HFD 2017 ref. 49). En sökande som t.ex. ansöker om arbetslöshetsersättning under ett studieuppehåll mellan två terminer kan inte anses ha för avsikt att arbeta annat än högst tillfälligt om avsikten är att fortsätta studera när terminsuppehållet är över. I ett sådant fall kan sökanden anses delta i studier även under studieuppehållet, vilket innebär att sökanden inte har rätt till arbetslöshetsersättning. Om sökanden däremot skulle avbryta sina studier och meddela att han eller hon inte längre har för avsikt att återuppta studierna, kan bedömningen göras att sökanden inte längre deltar i studier. Avsikten får bedömas från fall till fall.

I 13 § regleras en sökandes möjligheter att studera på deltid om högst 50 procent samtidigt som sökanden får arbetslöshetsersättning, trots bestämmelsen i 12 § om att en sökande som deltar i utbildning inte har rätt till arbetslöshetsersättning. 

Bestämmelsen i första stycket innebär att varje vecka som en sökande får arbetslöshetsersättning och samtidigt i någon utsträckning deltar i utbildning räknas som en förbrukad vecka med deltidsstudier. Detta gäller oavsett hur många dagar som sökanden studerar under veckan. En sökande som t.ex. har deltagit i utbildning två dagar per vecka under fyra veckor och samtidigt har fått arbetslöshetsersättning ska alltså anses ha förbrukat 4 av 20 möjliga veckor med deltidsstudier enligt bestämmelsen. 

Av punkt 1 i första stycket framgår att det tidigare arbetet inte får ha upphört på grund av utbildningen. Bestämmelsen innebär att en sökande inte kan välja bort ett arbete för att det inte går att kombinera med studierna. Av punkt 2 följer att utbildningen, med det undantag som framgår av andra stycket, inte får finansieras eller får ha finansierats med studiestöd enligt studiestödslagen (1999:1395) eller studiestartsstöd enligt lagen (2017:527) om studiestartsstöd. Med studiestöd enligt studiestödslagen avses sådant stöd som följer av den lagen. Det innefattar både studiemedel som består av studiebidrag och studielån samt studiehjälp som består av studiebidrag, inackorderingstillägg och extra tillägg. Av punkt 3 följer att utbildningen inte får finansieras med omställningsstudiestöd enligt lagen (2022:856) om omställningsstudiestöd. Bestämmelsen innebär däremot inte något hinder mot att få arbetslöshetsersättning om utbildningen finansierades med omställningsstudiestöd innan sökanden blev arbetslös.

I 14 § regleras en sökandes möjligheter att fortsätta studera mer än 50 procent upp till heltid samtidigt som sökanden får arbetslöshetsersättning, trots bestämmelsen i 12 § om att en sökande som deltar i utbildning inte har rätt till arbetslöshetsersättning. Paragrafen motsvarar i huvudsak 16 § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av första stycket framgår att en sökande kan få arbetslöshetsersättning för högst 20 veckor inom samma ersättningsperiod samtidigt som sökanden fortsätter att delta i en utbildning om mer än 50 procent upp till heltid. Bestämmelsen innebär att varje vecka som en sökande får 413 arbetslöshetsersättning och samtidigt i någon utsträckning deltar i utbildning räknas som en förbrukad vecka med studier. Detta gäller oavsett hur många dagar som sökanden studerar under veckan. Bestämmelsen omfattar utbildning som sökanden har deltagit i före arbetslösheten och fortsätter att delta i under arbetslösheten. Det ska alltså röra sig om samma utbildning. Även distansutbildning omfattas av bestämmelsen. Det måste dock gå att fastställa omfattningen av utbildningen. 

De allmänna villkoren enligt 1 § och övriga villkor, t.ex. de som följer av sanktionsreglerna i 7 kap., som ställs på en sökande som ansöker om arbetslöshetsersättning gäller på samma sätt för en sökande som deltar i utbildning som för en sökande som inte gör det. Det innebär bl.a. att en sökande under utbildningen behöver vara arbetsför och oförhindrad att ta ett arbete, stå till arbetsmarknadens förfogande och vara aktivt arbetssökande. 

I 15 § regleras en sökandes möjligheter att få arbetslöshetsersättning vid sidan av kortare utbildningar eller andra kortare aktiviteter, trots bestämmelsen i 12 § om att en sökande som deltar i utbildning inte har rätt till arbetslöshetsersättning. En liknande bestämmelse finns i 14 § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring. 

Bestämmelsen i 1 avser typiskt sett en utbildning eller kurs som ska ge en orientering eller information om olika yrken och utbildningar och som kan vara värdefull för en enskilds möjligheter att få ett arbete. Det finns inget krav på att utbildningen eller aktiviteten ska bedrivas av en viss aktör. Det avgörande är i stället syftet med utbildningen eller aktiviteten. Det kan handla om utbildning som sker inom ramen för t.ex. omställningsorganisationers verksamhet eller liknande utbildningar. 

Av andra stycket följer att utbildningen eller aktiviteten inte får finansieras eller ha finansierats med studiestöd enligt studiestödslagen (1999:1395), studiestartsstöd enligt lagen (2017:527) om studiestartsstöd och omställningsstudiestöd enligt lagen (2022:856) om omställningsstudiestöd. Studiestöd enligt studiestödslagen innefattar både studiemedel som består av studiebidrag och studielån samt studiehjälp som består av studiebidrag, inackorderingstillägg och extra tillägg. De allmänna villkoren enligt 1 § och övriga villkor, t.ex. de som följer av sanktionsreglerna i 7 kap., som ställs på en sökande som ansöker om arbetslöshetsersättning gäller på samma sätt för en sökande som deltar i utbildning som för en sökande som inte gör det. Det innebär bl.a. att en sökande under utbildningen behöver vara arbetsför och oförhindrad att ta ett arbete, stå till arbetsmarknadens förfogande och vara aktivt arbetssökande.

Sökande som deltar i arbetsmarknadspolitiska program 16 §

I 16 § regleras vad som gäller när en sökande deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Paragrafen motsvarar delvis 10 § första stycket 4 i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Bestämmelsen innebär att en sökande inte har rätt till arbetslöshetsersättning så länge som sökanden deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Detta gäller om deltagandet sker på hel- eller deltid och oavsett om sökanden har någon form av ersättning för deltagandet. Det är först när deltagandet har upphört som en sökande har rätt till arbetslöshetsersättning under förutsättning att sökanden uppfyller övriga villkor för rätt till ersättning. 

Sökande som får avgångsvederlag eller ekonomiskt skadestånd 17 §

I 17 § regleras vad som gäller under tid som en sökande får avgångsvederlag eller ekonomiskt skadestånd. Paragrafen har inte någon direkt motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Sökande som får lönegaranti 18 §

I 18 § regleras vad som gäller när en sökande får betalning från den statliga lönegarantin för en fordran på uppsägningslön. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av bestämmelsen följer att en sökande som har blivit uppsagd på grund av arbetsgivarens konkurs kan få arbetslöshetsersättning under uppsägningstiden. Detta gäller dock inte för den tid som sökanden får betalning för en fordran på uppsägningslön enligt lönegarantilagen (1992:497). Vilken tid som betalningen avser framgår av beslutet om lönegaranti. Betalning för fordran på uppsägningslön enligt lönegarantilagen utgör inkomst av förvärvsarbete som får beaktas vid prövningen av ett inkomstvillkor enligt 3 kap. 

Sökande som har uteslutits ur en arbetslöshetskassa 19 §

I 19 §regleras vad som gäller när en sökande har uteslutits ur en arbetslöshetskassa enligt 37 § första stycket lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor. En sådan sökande har inte rätt till arbetslöshetsersättning under ett år från uteslutningen. Paragrafen motsvarar i huvudsak 10 § andra stycket lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring.