Av författningskommentaren till 5 kap. lagen (2024:506) om arbetslöshetsförsäkring (prop. 2023/24:128 s. 435 ff.) framgår följande. 

Beräkning av arbetslöshetsersättning

Hur arbetslöshetsersättning beräknas 1§

1 § reglerar hur ersättning beräknas och vad som ligger till grund för den. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av första meningen framgår att ersättning ska beräknas månadsvis. Sökandes ersättning för en månad ska beräknas utifrån sökandens ersättningsgrundande inkomst- och ersättningsnivå. Den ersättningsgrundande inkomsten är ett belopp som baseras på sökandens tidigare inkomster av förvärvsarbete och fastställs enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§. Ersättningsnivån är en procentuell andel av den ersättningsgrundande inkomsten. Vilken ersättningsnivå som ska tillämpas framgår av bestämmelserna i 4-10 §§. Sökandens ersättning för månaden är således det belopp som beräknas genom en viss procentuell andel av den ersättningsgrundande inkomsten, till exempel 80 procent av 25 000 kronor. För att sökanden ska ha rätt till hela beloppet krävs dock att sökanden har rätt till hel ersättning för månaden. 

I andra meningen finns en upplysning om att det finns bestämmelser om minskning av ersättningen i 6 kap. Av dessa framgår att ersättningen ska minskas om sökanden för en del av månaden inte har rätt till ersättning eller om sökanden har haft vissa andra ersättningar. 

Ersättningsgrundande inkomst 2–3 §§ 

I 2 § regleras hur den ersättningsgrundande inkomsten fastställs. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av första stycket framgår att den ersättningsgrundande inkomsten ska beräknas utifrån sökandens sammanlagda inkomst av förvärvsarbete inom ramtiden. Den sammanlagda inkomsten av förvärvsarbete är, förutom för sökande som har uppfyllt ett inkomstvillkor enligt alternativregeln enligt 3 kap. 3 §, samma inkomster som har räknats med i sökandens sammanlagda inkomst av förvärvsarbete vid prövningen av inkomstvillkoret. Det innebär att både inkomster av förvärvsarbete och ersättningar som har jämställts med inkomster av förvärvsarbete, till exempel sjukpenning, räknas med. Att den ersättningsgrundande inkomsten beräknas utifrån samma inkomster som har använts vid prövningen av inkomstvillkoret innebär att den ersättningsgrundande inkomsten inte kan räknas om på grund av förändrade inkomster under en pågående ersättningsperiod. Den sammanlagda inkomsten av förvärvsarbete ska delas med tolv för att få fram sökandens ersättningsgrundande inkomst. Sökandens ersättningsgrundande inkomst kan dock begränsas av de föreskrifter om den högsta ersättningsgrundande inkomsten som regeringen kan meddela enligt tredje stycket. För att fastställa sökandens ersättningsgrundande inkomst behöver således även sådana föreskrifter beaktas. 

Bestämmelsen i andra stycket anger vad som ska räknas som den sammanlagda inkomsten av förvärvsarbete inom ramtiden, och som således ska användas när den ersättningsgrundande inkomsten beräknas enligt första stycket för en sökande som har uppfyllt ett inkomstvillkor enligt alternativregeln. För en sådan sökande ska som sammanlagd inkomst av förvärvsarbete inom ramtiden räknas den minsta sammanlagda inkomst av förvärvsarbete som krävs för att uppfylla ett inkomstvillkor enligt huvudregeln i 3 kap. 2 §. Enligt 3 kap. 2 § andra stycket kan regeringen meddela föreskrifter om storleken på den minsta sammanlagda inkomst av förvärvsarbete som krävs. Den ersättningsgrundande inkomsten för den som har uppfyllt ett inkomstvillkor enligt alternativregeln kommer därför att styras av det belopp som regeringen föreskriver. Bestämmelsen har också betydelse för vad som ska räknas som den sammanlagda inkomsten av förvärvsarbete inom ramtiden vid tillämpning av bestämmelserna om minskning av ersättningen på grund av inkomster av förvärvsarbete i 6 kap. 2 §. 

I tredje stycket finns en upplysningsbestämmelse som anger att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om att den högsta ersättningsgrundande inkomsten ska vara lägre än vad som följer av första stycket. Regeringen kan därmed sätta en högsta gräns för den ersättningsgrundande inkomst som kan fastställas enligt första stycket. 

I 3 § regleras en möjlighet att i vissa fall använda en tidigare fastställd ersättningsgrundande inkomst för en ny ersättningsperiod. Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Paragrafen innebär att en sökande som har förbrukat alla ersättningsdagar i en ersättningsperiod och på nytt kvalificerar sig för rätt till ersättning i vissa fall har möjlighet att använda den ersättningsgrundande inkomst som fastställdes för den senaste ersättningsperioden, i stället för att få en ny ersättningsgrundande inkomst fastställd enligt 2 §. Av 4 kap. 7 § följer att en ersättningsperiod kan förbrukas även genom dagar med aktivitetsstöd. Möjligheten att använda den senast fastställda ersättningsgrundande inkomsten för en ny ersättningsperiod gäller i två situationer. 

Enligt första stycket 1 ska en sökande kunna använda den senast fastställda ersättningsgrundande inkomsten om sökanden har uppfyllt ett inkomstvillkor med tillämpning av ramtiden i 3 kap. 13 §, det vill säga om sökanden har förbrukat alla ersättningsdagar i en ersättningsperiod och har haft inkomster av förvärvsarbete under ersättningsperioden. 

Enligt första stycket 2 ska detsamma gälla om sökanden har haft de inkomster av förvärvsarbete som krävs för att uppfylla ett inkomstvillkor inom tolv månader från den månad då sökanden avslutade sitt deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program. 

Av andra stycket följer att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om att möjligheten att använda den senast fastställda ersättningsgrundande inkomsten endast gäller efter deltagande i vissa arbetsmarknadspolitiska program. Den senast fastställda ersättningsgrundande inkomsten ska användas om det är mer förmånligt för sökanden än att fastställa en ny ersättningsgrundande inkomst beräknad på de inkomster av förvärvsarbete som har legat till grund för prövningen av inkomstvillkoret. Vid bedömningen av om det är mer förmånligt ska bestämmelserna om ersättningsnivåer och nedtrappning av ersättningsnivåer i 4-10 §§ beaktas. När en tidigare ersättningsgrundande inkomst används för en ny ersättningsperiod ska, enligt 7 §, ersättningsnivån vara 5 procentenheter lägre än den senast fastställda ersättningsnivån. Det är mer förmånligt för en sökande att använda den senast fastställda ersättningsgrundande inkomsten om den, med beaktande av bestämmelsen i 7 §, leder till en högre ersättning, än vad sökanden skulle få om ersättningen beräknades utifrån en ny ersättningsgrundande inkomst och bestämmelserna om ersättningsnivå. Även om den tidigare ersättningsgrundande inkomsten används för beräkningen av ersättningens storlek ska den nya ersättningsperiodens längd fastställas enligt vanliga regler, det vill säga utifrån de inkomster av förvärvsarbete inom ramtiden som har legat till grund för prövningen av inkomstvillkoret. 

I andra stycket finns en upplysningsbestämmelse som anger att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om att endast vissa arbetsmarknadspolitiska program ska omfattas av första stycket 2. 

Ersättningsnivå 4–10 §§ 

Fastställande av ersättningsnivå 4–7 §§

I 4 § paragrafen regleras vilka krav som ställs på medlemskap i eller anslutning till en arbetslöshetskassa för att sökanden ska få den högsta ersättningsnivån, det vill säga 80 procent av den ersättningsgrundande inkomsten. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Enligt punkt 1 ska en sökande för att kunna få ersättning beräknad enligt den högsta ersättningsnivån ha varit medlem i eller ansluten till en arbetslöshetskassa under hela den ramtid som har använts för att pröva inkomstvillkoret. Att tiden med medlemskap eller anslutning ska ligga inom ramtiden innebär att det inte är möjligt för en sökande att tillgodoräkna sig ytterligare medlemstid under arbetslösheten och på så sätt höja sin ersättningsnivå under en pågående ersättningsperiod. 

Enligt punkt 2 ska medlemskapet eller anslutningen också ha bestått under en sammanhängande tid av minst tolv månader. Kravet innebär, tillsammans med kravet i första punkten, att en sökande för att få en ersättningsnivå om 80 procent behöver kvarstå som medlem även under överhoppningsbar tid. En sökande som exempelvis har en ramtid som är uppdelad på två sexmånadersperioder med sex månader sjukdom emellan behöver alltså ha varit medlem under 18 månader för att få ersättningsnivån om 80 procent. Sökanden ska ha varit medlem i eller ansluten till en arbetslöshetskassa under en sammanhängande tid men det krävs inte att det är en och samma arbetslöshetskassa under hela tiden. I 8 § finns bestämmelser om att det ska bortses från vissa avbrott vid prövningen av om tiden med medlemskap eller anslutning ska anses vara sammanhängande. 

Enligt punkt 3 krävs förutom tid med medlemskap eller anslutning före arbetslösheten också att sökanden fortfarande är medlem eller ansluten under den månad som ansökan om ersättning avser. Kravet innebär att det medlemskap som sökanden har haft enligt första och andra punkterna ska ha fortlöpt oavbrutet till och med den månad som ansökan om ersättning avser. Om sökanden till exempel har haft överhoppningsbar tid omedelbart före ansökan om ersättning krävs alltså medlemskap även under den tiden. För att en sökande ska uppfylla kravet på att fortfarande vara medlem krävs att sökanden är medlem under samtliga månader som sökanden ansöker om ersättning för. Om sökanden exempelvis arbetar några månader och därefter åter ansöker om ersättning innebär kravet att sökanden ska ha varit medlem även under tiden med arbete. Eftersom ansökan om ersättning görs månadsvis ska det för varje månad som sökanden ansöker om ersättning för prövas om sökanden kvarstår som medlem. Om sökanden avslutar sitt medlemskap under ersättningsperioden, kommer sökanden i stället att få en ersättningsnivå om 50 procent av den ersättningsgrundande inkomsten enligt 6 §. Enligt 10 § ska ersättningsnivån trappas ner efter 100 ersättningsdagar i ersättningsperioden. Sökanden kan därför trots kvarstående medlemskap inte få en ersättningsnivå om 80 procent av den ersättningsgrundande inkomsten under mer än 100 ersättningsdagar i ersättningsperioden.   

I 5 § regleras vilka krav som ställs på medlemskap i eller anslutning till en arbetslöshetskassa för att sökanden ska få en ersättningsnivå om 60 procent av den ersättningsgrundande inkomsten. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Enligt punkt 1 ska en sökande för att kunna få ersättning beräknad enligt en ersättningsnivå om 60 procent av den ersättningsgrundande inkomsten ha varit medlem i eller ansluten till en arbetslöshetskassa under minst de sista sex månaderna av den ramtid som har använts för att pröva inkomstvillkoret. Att tiden med medlemskap eller anslutning ska ligga inom ramtiden innebär som i 4 § att det inte är möjligt för en sökande att höja sin ersättningsnivå under en pågående ersättningsperiod. Liksom för kravet på medlemskap i 4 § gäller också att sökanden inte behöver ha varit medlem i samma arbetslöshetskassa under hela medlemstiden. 

Enligt punkt 2 ska medlemskapet eller anslutningen också ha bestått under en sammanhängande tid av minst sex men mindre än tolv månader. Kravet innebär, tillsammans med kravet i första punkten, att en sökande som har de sista sex månaderna i ramtiden uppdelade på flera perioder med överhoppningsbar tid emellan inte kan gå ur arbetslöshetskassan under den överhoppningsbara tiden och ändå få en ersättningsnivå om 60 procent. 

Enligt punkt 3 krävs utöver tiden med medlemskap eller anslutning enligt första och andra punkterna att minst fyra av månaderna med medlemskap eller anslutning inom ramtiden sammanfaller med månader då sökanden har haft den minsta inkomst av förvärvsarbete per månad som enligt 3 kap. 2 § första stycket 2 krävs för att uppfylla ett inkomstvillkor. Det är alltså de inkomster av förvärvsarbete och de månader som inkomsterna har hänförts till vid prövningen av inkomstvillkoret som ska sammanfalla med tiden med medlemskap eller anslutning. 

Enligt punkt 4 krävs dessutom att sökanden fortfarande är medlem eller ansluten under den månad som ansökan om ersättning avser. Bestämmelsen har samma innebörd som bestämmelsen i 4 § 2. På grund av bestämmelserna om nedtrappning av ersättningsnivån i 10 § kan en sökande få en ersättningsnivå om 60 procent av den ersättningsgrundande inkomsten under som längst 100 ersättningsdagar i ersättningsperioden. 

I 6 § regleras ersättningsnivån för en sökande som inte uppfyller kravet på medlemskap eller anslutning enligt 4 eller 5 §. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Av bestämmelsen framgår att ersättningsnivån är 50 procent av den ersättningsgrundande inkomsten för en sökande som inte är medlem i eller ansluten till en arbetslöshetskassa eller som inte har varit medlem eller ansluten under så lång tid som krävs enligt 4 eller 5 §. Även den som har varit medlem under tillräckligt lång tid före arbetslösheten för att kunna få en ersättningsnivå om 80 eller 60 procent men som under en pågående ersättningsperiod träder ut ur arbetslöshetskassan får en ersättningsnivå om 50 procent av den ersättningsgrundande inkomsten, vilket framgår av 4 § 2 och 5 § 3. Bestämmelserna om nedtrappning av ersättningsnivån i 10 § omfattar även den som får sin ersättningsnivå fastställd enligt denna bestämmelse och ersättningsnivån om 50 procent av den ersättningsgrundande inkomsten gäller därför bara under de 100 första ersättningsdagarna i ersättningsperioden. 

7 § reglerar vilken ersättningsnivå som gäller för en sökande som enligt 3 § använder en tidigare fastställd ersättningsgrundande inkomst för en ny ersättningsperiod. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

Av första stycket framgår att en sökande som påbörjar en ny ersättningsperiod och får sin ersättning beräknad utifrån en tidigare ersättningsgrundande inkomst enligt 3 § ska få en ersättningsnivå som är 5 procentenheter lägre än den senast fastställda ersättningsnivån. Med den senast fastställda ersättningsnivån avses den ersättningsnivå som sökanden hade i slutet av den tidigare ersättningsperioden. För en sökande som har haft en tidigare ersättningsperiod om 300 ersättningsdagar, påbörjat den ersättningsperioden med en ersättningsnivå om 80 procent och således avslutat perioden på en ersättningsnivå om 65 procent kommer den nya ersättningsperioden att påbörjas med en ersättningsnivå om 60 procent. Av 10 § framgår att ersättningsnivån därefter trappas ner var hundrade ersättningsdag i ersättningsperioden. 

I andra stycket finns ett krav på fortsatt medlemskap eller anslutning för att en sökande ska få en ersättningsnivå fastställd enligt första stycket. Kravet gäller endast den vars ersättningsnivå under den tidigare ersättningsperioden har varit baserad på medlems- eller anslutningstid, det vill säga den som har haft en ersättningsnivå om 80 eller 60 procent av den ersättningsgrundande inkomsten. Om en sökande har trätt ut ur arbetslöshetskassan efter att den tidigare ersättningsperioden har förbrukats, är det en ersättningsnivå om 50 procent av den ersättningsgrundande inkomsten som gäller. 

Beräkning av tid med medlemskap eller anslutning i vissa fall 8-9 §§

I 8 § regleras ett undantag från kravet på att tid med medlemskap i eller anslutning till en arbetslöshetskassa enligt 4 och 5 §§ ska vara sammanhängande. Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 b § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring. Enligt bestämmelsen ska det, när det beräknas om en sökande har varit medlem i eller ansluten till en arbetslöshetskassa under den tid som krävs för att få en ersättningsnivå om 80 eller 60 procent av den ersättningsgrundande inkomsten, bortses från avbrott i medlemskapet eller anslutningen som understiger en månad, om den sammanlagda avbrottstiden inte överstiger åtta veckor. Bestämmelsen utgör ett undantag från det som anges i 4 och 5 §§ om att tiden med medlemskap eller anslutning ska vara sammanhängande. Undantaget innebär att vissa kortare avbrott inte ska bryta en sammanhängande tid med medlemskap eller anslutning. För att det ska bortses från ett avbrott krävs att det understiger en kalendermånad. Dessutom krävs att sökanden under den tid med medlemskap eller anslutning som ligger till grund för fastställandet av ersättningsnivån inte heller har en sammanlagd tid med avbrott som överstiger åtta kalenderveckor. Undantagsregeln gäller dock inte om avbrottet i medlemskapet eller anslutningen beror på att sökanden har uteslutits ur en arbetslöshetskassa enligt 37 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor. 

I 9 § regleras hur tid med medlemskap i eller anslutning till en arbetslöshetskassa ska betraktas när den sökande har omfattats av en annan stats lagstiftning enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Av bestämmelsen framgår att när det beräknas om sökanden har varit medlem eller ansluten under den tid som krävs för att få ersättningsnivån fastställd enligt 4 eller 5 §, det vill säga till 80 eller 60 procent av den ersättningsgrundande inkomsten, ska det bortses från medlemskap eller anslutning under tid då sökanden har omfattats av en annan stats lagstiftning enligt förordning (EG) nr 883/2004. Regler om tillämplig lagstiftning finns i artiklarna 11–16 i förordning (EG) nr 883/2004. Bestämmelsen innebär att en sökande inte kan tillgodoräkna sig medlems- eller anslutningstid i en svensk arbetslöshetskassa under tid då sökanden har omfattats av ett annat lands lagstiftning om social trygghet enligt förordningen. Under sådan tid gäller i stället det landets villkor för försäkring och de bestämmelser som i övrigt framgår av förordningen. Hänvisningen till förordning (EG) nr 883/2004 är dynamisk, det vill säga avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.    

Nedtrappning av ersättningsnivåer 10 § 

I 10 § regleras den nedtrappning av ersättningsnivåerna som ska göras under tid med ersättning. Paragrafen har inte någon motsvarighet i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. I paragrafen anges att de ersättningsnivåer som har fastställts enligt 4–7 §§ ska trappas ner var hundrade ersättningsdag under ersättningsperioden. Den som har en ersättningsperiod om 100 eller 66 ersättningsdagar påverkas alltså inte av bestämmelsen. En sökande som har en ersättningsperiod om 200 eller 300 ersättningsdagar ska, när sökanden når dag 101 i ersättningsperioden, få en ersättningsnivå som är 10 procentenheter lägre än den ersättningsnivå som tidigare har fastställts. För den som har en ersättningsperiod om 300 ersättningsdagar fortsätter nedtrappningen med ytterligare 5 procentenheter från dag 201. Om sökandens ersättningsnivå har fastställts till 80 procent av den ersättningsgrundande inkomsten enligt 4 §, ska ersättningsnivån alltså först sänkas till 70 procent och därefter till 65 procent. Om sökandens ersättningsnivå har fastställts till 60 procent av den ersättningsgrundande inkomsten, ska den sänkas till 50 procent och därefter till 45 procent. Kravet i 4 och 5 §§ på att sökanden fortfarande ska vara medlem eller ansluten under den månad som sökanden ansöker om ersättning för gäller dock oförändrat. För att få en ersättningsnivå som trappas ner från 80- eller 60-procentsnivån krävs således att sökanden kvarstår som medlem. I annat fall får sökanden en ersättningsnivå om 50 procent av den ersättningsgrundande inkomsten. En sökande som har inlett ersättningsperioden på en ersättningsnivå om 50 procent av den ersättningsgrundande inkomsten får efter 100 ersättningsdagar en ersättningsnivå om 40 procent och efter 200 ersättningsdagar en ersättningsnivå om 35 procent. Av 4 kap. 7 § följer att dagar som sökanden har fått aktivitetsstöd för kan påverka hur många dagar i ersättningsperioden som har förbrukats.