På iaf.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

IAF Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen

Kapitel 9 - Artikel 65 – Arbetslösa som var bosatta i en annan medlemsstat än i den behöriga staten

Villkoren för den som är arbetslös och som har arbetat i ett annat medlemsland än där den har varit bosatt, så kallad gränsarbetare, enligt artikel 65 i förordning nr 883/2004.

I detta kapitel återges endast de artiklar och paragrafer som har relevans i kapitlet. Vidare återges artiklarna och paragraferna enligt den senaste lydelsen i respektive författning. Det kan därför finnas övergångsbestämmelser i tidigare författningar som fortfarande gäller. Se riksdagens, regeringens, IAF:s och den europeiska kommissionens webbsidor för ytterligare information om författningstexten respektive övergångsbestämmelser.

Ändring i föreskrift

IAFFS 2015:1, 2 § är ändrad genom IAFFS 2016:2 om övergång mellan stater.

Förordning nr 883/2004

Artikel 65 

Arbetslösa som var bosatta i en annan medlemsstat än i den behöriga medlemsstaten

  1. En person som är delvis eller periodvis arbetslös och som under sin senaste anställning eller period av verksamhet som egenföretagare var bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten skall ställa sig till arbetsgivarens eller arbetsförmedlingens förfogande i den behöriga medlemsstaten. Personen skall erhålla förmåner i enlighet med lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten som om personen vore bosatt i denna stat. Förmånerna skall utges av institutionen i den behöriga medlemsstaten.
  2. En helt arbetslös person som under sin senaste anställning
    eller period av verksamhet som egenföretagare var bosatt i en
    annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten och som fortsätter att vara bosatt i den medlemsstaten eller återvänder till
    denna, skall ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den
    medlemsstat där han är bosatt. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 64 får en helt arbetslös person som en kompletterande åtgärd ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat där han hade sin senaste anställning eller period av verksamhet som egenföretagare.
    En arbetslös person som inte är gränsarbetare som inte återvänder till bosättningsmedlemsstaten skall ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat vars lagstiftning han senast omfattades av.
  3. Den arbetslösa person som avses i punkt 2 första meningen
    skall registrera sig som arbetssökande vid den behöriga arbetsförmedlingen i den medlemsstat där han är bosatt, underkasta sig det kontrollförfarande som organiseras där och rätta sig efter de villkor som fastställs i denna medlemsstats lagstiftning. Om personen väljer att även registrera sig som arbetssökande i den medlemsstat där han hade sin senaste anställning eller period av verksamhet som egenföretagare skall han uppfylla de skyldigheter som är tillämpliga i den medlemsstaten.
  4. Tillämpningen av punkt 2 andra meningen och av punkt 3 andra meningen samt arrangemangen för informationsutbyte, samarbete och ömsesidigt bistånd mellan institutioner och organ i bosättningsmedlemsstaten och den medlemsstat där personen senast var sysselsatt skall fastställas i tillämpningsförordningen.
  5. a) Den arbetslösa person som avses i punkt 2 första och andra meningarna skall erhålla förmåner i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt som om han hade omfattats av den lagstiftningen under sitt senaste arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare. Förmånerna skall utges av institutionen på bosättningsorten.
    b) En arbetstagare som inte är gränsarbetare och som har beviljats förmåner på bekostnad av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning personen senast omfattades av skall dock vid återkomsten till bosättningsmedlemsstaten till att börja med erhålla förmåner i enlighet med artikel 64, varvid förmånerna enligt led a inte skall utgå under den period personen erhåller förmåner enligt den lagstiftning som han senast omfattades av.
  6. De förmåner som utges av institutionen på bosättningsorten enligt punkt 5 skall fortsatt bekostas av denna. Den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning personen senast omfattades av skall dock med förbehåll för punkt 7 ersätta den behöriga institutionen på bosättningsorten med hela det förmånsbelopp som utgetts av den senare institutionen under de första tre månaderna. Ersättningsbeloppet under denna period får inte överstiga ersättningsbeloppet vid arbetslöshet enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning. I det fall som avses i punkt 5 b skall den period under vilken förmånerna utges enligt artikel 64 dras av från den period som avses i andra meningen i denna punkt. Förfarandena för ersättning skall fastställas i tillämpningsförordningen.
  7. Den ersättningsperiod som anges i punkt 6 skall emellertid förlängas till fem månader när den berörda personen under de föregående 24 månaderna har fullgjort anställningsperioder eller perioder som egenföretagare på minst 12 månader i den medlemsstat vars lagstiftning personen senast omfattades av när sådana perioder skulle ge rätt till arbetslöshetsförmåner.
  8. För syftet med punkterna 6 och 7 får två eller flera medlemsstater eller deras behöriga myndigheter föreskriva om andra sätt för ersättning eller avstå från all ersättning mellan institutioner under deras jurisdiktion.

Artikel 65a

Särskilda bestämmelser för helt arbetslösa gränsarbetare med egen verksamhet om inget system finns i bosättningsmedlemsstaten för arbetslöshetsförmåner som omfattar egenföretagare

  1. Genom undantag från artikel 65 ska den helt arbetslösa person vilken som gränsarbetare senast fullgjort försäkringsperioder som egenföretagare eller perioder som egenföretagare som erkänns för beviljande av arbetslöshetsförmåner i en annan medlemsstat än personens bosättningsmedlemsstat och vars bosättningsmedlemsstat anmält att det inte finns möjlighet för någon kategori av egenföretagare att omfattas av ett system för arbetslöshetsförmåner i den medlemsstaten, registrera sig vid och ställa sig till förfogande för arbetsförmedlingen i den medlemsstat där han eller hon senast bedrev verksamhet som egenföretagare och ska, när han eller hon ansöker om förmåner, fortsätta att uppfylla villkoren i den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning. Den helt arbetslösa personen får som en kompletterande åtgärd ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i bosättningsmedlemsstaten.
  2. Förmånerna ska utges till den helt arbetslösa person som avses i punkt 1 av den medlemsstat vars lagstiftning han eller hon senast omfattades av, i enlighet med den lagstiftning som den medlemsstaten tillämpar.
  3. Om den helt arbetslösa person som avses i punkt 1 inte vill ställa sig eller fortsätta att stå till arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat där personen senast bedrev verksamhet efter att ha registrerat sig där och vill söka arbete i bosättningsmedlemsstaten ska artikel 64, utom artikel 64.1 a, också tillämpas. Den behöriga institutionen får förlänga den period som anges i artikel 64.1 c första meningen, som dock inte får överskrida den tid under vilken personen har rätt till förmåner.

Artikel 1 – Definitioner

I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
(…)
(f) gränsarbetare: en person som har anställning eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en annan medlemsstat men som är bosatt i en annan medlemsstat, dit personen som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan.
(…)
(j) bosättning: den ort där en person är stadigvarande bosatt.

Förordning nr 987/2009

Artikel 56

Arbetslösa personer som har varit bosatta i en annan medlemsstat än i den behöriga medlemsstaten 

  1. När en arbetslös person beslutar att, i enlighet med artikel 65.2 eller artikel 65a.1 i grundförordningen, ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande även i den medlemsstat som inte utger förmånerna genom att registrera sig som arbetssökande där, ska personen underrätta institutionen och arbetsförmedlingen i den medlemsstat som utger förmånerna om detta.
    På begäran av arbetsförmedlingen i den medlemsstat som inte utger förmånerna, ska arbetsförmedlingen i den medlemsstat som utger förmånerna överlämna relevanta upplysningar om den arbetslösa personens registrering och arbetssökande.
  2. Om det enligt tillämplig lagstiftning i de berörda medlemsstaterna krävs att den arbetslösa personen fullgör vissa skyldigheter och/eller vidtar vissa åtgärder för att söka arbete, ska de skyldigheter och/eller åtgärder som ska fullgöras respektive vidtas i den medlemsstat som utger förmånerna äga företräde.
    Det faktum att den arbetslösa personen inte har fullgjort alla de skyldigheter och/eller vidtagit alla de åtgärder som krävs i den medlemsstat som inte utger förmånerna, ska inte påverka de förmåner som beviljats i den andra medlemsstaten.
  3. Vid tillämpningen av artikel 65.5 b i grundförordningen ska institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning arbetstagaren senast omfattades av, på begäran av institutionen på bosättningsorten, meddela den institutionen om arbetstagaren har rätt till förmåner enligt artikel 64 i grundförordningen.

Artikel 11

Kriterier för fastställande av bosättningsort

  1. Om två eller flera medlemsstaters institutioner har skilda uppfattningar när det gäller att fastställa bosättningsorten för en person som omfattas av grundförordningen, ska dessa institutioner i samförstånd fastställa var den berörda personen har sina huvudsakliga intressen, på grundval av en samlad bedömning av alla tillgängliga uppgifter om relevanta fakta, vilket skulle kunna omfatta följande:
    a) Vistelsens varaktighet och kontinuitet på de berörda medlemsstaternas territorier.
    b) Personens situation, inbegripet:
    i) Verksamhetens art och särskilda karaktär, särskilt platsen där verksamheten vanligtvis utövas, verksamhetens stadigvarande karaktär och ett anställningsavtals varaktighet.
    ii) Personens familjesituation och personens familjeband.
    iii) Utövandet av oavlönad verksamhet.
    iv) När det gäller studerande, deras inkomstkälla.
    v) Personens bostadsförhållanden, särskilt huruvida bostaden har permanent karaktär.
    vi) Den medlemsstat där personen anses vara bosatt för skatteändamål.
  2. Om de berörda institutionerna efter övervägande av olika kriterier som grundar sig på relevanta fakta enligt punkt 1 inte kan komma överens, ska den berörda personens avsikt såsom den framgår av sådana fakta och omständigheter, särskilt skälen till att personen har flyttat, anses vara avgörande för fastställandet av personens faktiska bosättningsort.

Föreskrift

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens föreskrifter (IAFFS 2016:2) om ändring i inspektionens föreskrifter (IAFFS 2015:1) om övergång mellan stater

Ersättning i bosättningsstaten  

2 § En arbetslös person som omfattas av Rådets förordning (EG) 883/20043 artikel 65.5 a eller Rådets förordning (EEG) 1408/71 artikel 71.1 a) ii eller b) ii har rätt till inträde i den arbetslöshetskassa vars verksamhetsområde närmast motsvarar den sysselsättning han eller hon hade i arbetslandet.

Rättspraxis

C-76/76 Di Paolo

I detta förhandsavgörande anges kriterier för att avgöra bosättningen för personer som omfattas av artikel 71 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65 i förordning nr 883/2004), men som inte är gränsarbetare. Av domen framgår att bosättningslandet är det land där en person är stadigvarande bosatt och där han eller hon har sitt stadigvarande intressecentrum, även om personen arbetar i en annan medlemsstat. Om en bosättning är stadigvarande avgörs utifrån dess varaktighet och kontinuitet före flytten. Den omständigheten att en person har kvar sin familj i en medlemsstat är inte i sig tillräcklig för att han eller hon ska anses vara bosatt i den staten, men kan utgöra bevis för att så är fallet. Vidare uttalade domstolen att en fast anställning i en medlemsstat är en presumtion för att personen är bosatt där, även om familjen bor kvar i en annan medlemsstat. Andra faktorer av betydelse vid bedömningen av bosättning är längden av vistelsen och syftet med flytten till en annan medlemsstat, den nya anställningens karaktär samt personens avsikter såsom de framstår när samtliga omständigheter beaktas.

Domstolen framhåller att bestämmelserna i artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65.2 i förordning nr 883/2004) ska tolkas restriktivt eftersom de är ett undantag från den allmänna regeln i artikel 67.3 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 61.2 i förordning nr 883/2004).

C-102/91 Knoch

Detta mål rörde en person som hade arbetat i ett land, men var bosatt i ett annat. Då hon blev arbetslös fick hon arbetslöshetsersättning från det före detta arbetslandet.

Domstolen slog fast att det faktum att personen hade arbetslöshetsersättning och sökte arbete i det före detta arbetslandet inte var ett avgörande kriterium när bosättningsorten skulle bestämmas enligt artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65.2 i förordning nr 883/2004). Ett sådant faktum kan på sin höjd utgöra en indikation på att personens bosättning kanske skulle ha flyttats till denna stat om personen ifråga hade fått en anställning där. Domstolen hänvisade till Di Paolo-målet och konstaterade att det inte finns någon tidsbegränsning vad gäller tillämpningen av artikeln, utan att en person kan omfattas av bosättningslandets lagstiftning oavsett hur länge han eller hon har varit borta därifrån.

Vidare följer av domen att när en oäkta gränsarbetare återvänder till sitt bosättningsland med beviljad ersättning från sitt före detta arbetsland enligt bestämmelserna i artikel 69 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 64 i förordning nr 883/2004), ska bosättningslandet under denna period inte betala ut någon arbetslöshetsersättning. Enligt artikel 12.1 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 10 i förordning nr 883/2004), som stadgar om att förmåner inte får sammanträffa, ska därefter den period då personen har fått ersättning enligt det före detta arbetslandets lagstiftning avräknas från ersättningsperioden i hans eller hennes bosättningsland.

C-236/87 Bergemann

I detta förhandsavgörande fann domstolen att artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65.2 i förordning nr 883/2004) skulle tillämpas för en person som var anställd i en medlemsstat och under semestern hade bosatt sig i en annan medlemsstat av familjeskäl och inte återvänt till arbetslandet för att arbeta. Domstolen fann att personen inte var en gränsarbetare eftersom hon inte hade arbetat i ett land medan hon var bosatt i ett annat, men att hon skulle kunna bedömas som en oäkta gränsarbetare med hänsyn till övriga omständigheter i domen. Personen ifråga kunde därmed få rätt till arbetslöshetsersättning i bosättningslandet.

C-444/98 de Laat

I detta avgörande slog domstolen fast att de kriterier som ska tillämpas för att bestämma huruvida en gränsarbetare ska anses som delvis eller helt arbetslös i den mening som avses i artikel 71.1 a i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65.1-2 i förordning nr 883/2004) ska vara enhetliga gemenskapskriterier. Bedömningen kan alltså inte grunda sig på kriterier som följer av nationell rätt. Domstolen uttalade vidare att det endast är om arbetstagaren helt saknar anknytning till den behöriga medlemsstaten och är helt arbetslös som han eller hon måste anmäla sig som arbetslös på bosättningsorten. I det aktuella fallet fortsatte den sökande att vara anställd av ett och samma företag, men på deltid, i en annan medlemsstat än den där han var bosatt, samtidigt som han sökte heltidsarbete. Domstolen uttalade att personen skulle betraktas som delvis arbetslös och att ersättningen skulle betalas ut av den behöriga institutionen i arbetslandet.

C-655/13 Mertens

Frågan i detta förhandsavgörande var om artikel 71.1 a i) i förordning 1408/71 (motsvaras av artikel 65.1 i förordning nr 883/2004) ska tolkas så, att den utgör hinder för att en gränsarbetare ska anses vara delvis arbetslös, om vederbörande omedelbart efter det att en heltidsanställning har upphört hos en arbetsgivare anställs för färre arbetstimmar hos en annan arbetsgivare i samma medlemsstat.

Domstolen uttalade att en arbetstagare endast kan anses vara helt arbetslös om arbetstagaren har slutat arbeta helt. Det saknar därför betydelse att det företag som gränsarbetaren hade en heltidsanställning hos inte är detsamma som det företag som gränsarbetaren därefter erhöll en deltidsanställning.

Domstolen kom i målet fram till att en gränsarbetare som omedelbart efter det att en heltidsanställning har upphört hos en arbetsgivare i en medlemsstat erhåller en deltidsanställning hos en annan arbetsgivare i samma medlemsstat, ska anses vara en delvis arbetslös gränsarbetare i den mening som avses i bestämmelsen.

C-131/95 Huijbrechts 

Domstolen slog i detta avgörande fast att artikel 71 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65 i förordning nr 883/2004) innebär att det före detta arbetslandets skyldigheter endast upphävs tillfälligt under den period då den arbetslöse är bosatt i en annan medlemsstat. Detta medför att när den berörda personen, efter att ha uppburit arbetslöshetsersättning i sitt bosättningsland, bosätter sig i sitt före detta arbetsland, är det detta land som ska fortsätta att betala ut arbetslöshetsersättning. Den ersättning som har betalats ut i det tidigare bosättningslandet ska då beaktas.

C-443/11 Jeltes m.fl.

I detta avgörande slog domstolen fast att artikel 65 i förordning nr 883/2004 inte skulle tolkas mot bakgrund av det tidigare målet Miethe (C-1/85 Miethe).

En fråga var om det tidigare målet Miethe fortfarande var relevant när det gällde tolkningen av artikel 65.2 i förordning nr 883/2004. Domstolen uttalade att bestämmelserna i artikel 65 skulle förstås så att en helt arbetslös gränsarbetare som hade behållit sådana personliga och yrkesmässiga band med den medlemsstat där han eller hon hade sin senaste anställning och hade större chanser att ta sig in på den arbetsmarknaden skulle ges möjligheten att, som en kompletterande åtgärd, ställa sig till förfogande för arbetsförmedlingen i den staten. Gränsarbetaren skulle inte erhålla arbetslöshetsersättning från den staten utan endast erhålla hjälp till omställning. Till grund för detta anförde domstolen att det inte framgick av lydelsen i artikel 65.2 att en sådan arbetstagare skulle erhålla arbetslöshetsersättning från staten där han eller hon hade haft sin senaste anställning. Domstolen fann därför att artikel 65 i förordning nr 883/2004 inte skulle tolkas mot bakgrund av det tidigare målet Miethe.

Domstolen uttalade även att reglerna om fri rörlighet för arbetstagare, som särskilt återfinns i artikel 45 FEUF, skulle tolkas så, att de inte utgör hinder för att den medlemsstat där personen i fråga hade sin senaste anställning i enlighet med nationell rätt vägrade att bevilja en helt arbetslös gränsarbetare - som har störst chans att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden i denna medlemsstat – arbetslöshetsersättning på grund av att arbetstagaren inte var bosatt inom denna medlemsstats territorium. Detta följde av bestämmelserna i artikel 65 i förordning nr 883/2004 att det var lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten som var tillämplig.

Artikel 65 berörs dessutom bl.a. i EU-domstolens domar i målen Mouthaan (C-39/76), Aubin (C-227/81), Guyot (C-128/83), Cochet (C-145/84), Reibold (C-216/89), Toosey (C-287/92), van Gestel (C-454/93), Naruschawicus (C-308/94).

Övrigt

Allmänt om artikel 65

Först och främst avviker artikel 65 från den allmänna regeln i förordningen om att arbetslösa personer ska omfattas av arbetslandets lagstiftning. Avsikten med bestämmelserna i artikel 65 är att säkerställa att migrerande arbetstagare och egenföretagare får arbetslöshetsersättning på ett sätt som bäst främjar möjligheten att få ett nytt arbete. Underförstått antas att förutsättningarna för en helt arbetslös gränsarbetare att söka nytt arbete är gynnsammast i personens bosättningsland.

Innan en person blir arbetslös går det enligt reglerna i artikel 65 dock under inga omständigheter att göra undantag från artikel 11.3.a i förordning nr 883/2004 och principen om att arbetslandets lagstiftning gäller.

Reglerna i artikel 65 utgör ett undantag från artikel 61.2, som säger att arbete senast ska ha utförts i det land där en person ansöker om ersättning. Detta undantag är en konsekvens av att en helt arbetslös person som har arbetat i ett annat land än bosättningslandet enligt artikel 65.5.a ska få förmåner i enlighet med bosättningslandets lagstiftning som om han eller hon hade omfattats av den lagstiftningen under sitt senaste arbete. 

Distinktionen mellan gränsarbetare och oäkta gränsarbetare
Reglerna i artikel 65 är begränsade till att gälla två kategorier av arbetstagare eller egenföretagare, nämligen gränsarbetare och oäkta gränsarbetare. Bestämmelserna för dessa båda kategorier skiljer sig något åt, vilket framgår nedan. I förordningens artikel 1 definieras gränsarbetare. Vad gäller oäkta gränsarbetare definieras dessa negativt genom att de i vissa delar av artikel 65 särskiljs som ”arbetslösa personer som inte är gränsarbetare”. De kriterier som ska beaktas för att avgöra om en person är en oäkta gränsarbetare och i vilket land han eller hon ska anses ha varit bosatt följer av EU-domstolens praxis (se nedan).

Administrativa kommissionen har i beslut U2 (se bilaga 8) slagit fast följande om oäkta gränsarbetare: ”När artikel 65.5 tillämpas ska särskilt följande personkategorier omfattas, under förutsättning att de under sitt senaste arbete har varit bosatta i en annan medlemsstat än i den behöriga staten: Personer som är anställda eller egenföretagare ombord på ett havsgående fartyg (artikel 11.4 i förordning nr 883/2004), personer som normalt arbetar i två eller flera medlemsstater (artikel 13 i förordning nr 883/2004), och personer som omfattas av ett avtal enligt förordningens artikel 16.1.” Observera att detta beslut inte utgör en fullständig förteckning över de personkategorier för vilka artikel 65 kan tillämpas. En särskild bedömning ska ske i varje enskilt fall när fråga uppstår om huruvida artikeln ska tillämpas.

Bosättning

Bedömningen av om en person ska anses vara bosatt i ett annat medlemsland än arbetslandet avgör om artikel 65 ska tillämpas eller inte. I artikel 1 j i förordning nr 883/2004 definieras bosättning som den ort där en person är stadigvarande bosatt.

Bosättningsbegreppet ska tolkas enhetligt av medlemsstaterna och i tolkningen blir kriterierna som framgår av EU-domstolens rättspraxis, främst i Di Paolo-målet, viktiga. Samtliga relevanta aspekter ska vägas mot varandra i en så kallad vågskålsbedömning. I denna bedömning är ingen enskild omständighet avgörande, utan en helhetsbedömning ska göras. I EU-domstolens praxis har dock personens intressecentrum med avseende på familjesituationen haft stor betydelse, men domstolen har även uttalat att det ska förutsättas att en arbetstagare som har haft en fast anställning i en medlemsstat även har varit bosatt där. Utgångspunkten ska vara att bedömningen av vem som omfattas av reglerna i artikel 65 utan att vara gränsarbetare ska vara restriktiv och att den inte är avsedd att omfatta varje migrerande arbetstagare som arbetar i ett land samtidigt som de har sin familj i ett annat land.

I artikel 11 i förordning nr 987/2009 finns kriterier för hur bosättningsorten ska bestämmas då institutionerna i två eller flera medlemsstater har olika uppfattningar i frågan. Dessa kriterier sammanfaller dock i många delar med dem som har fastslagits i rättspraxis för fastställande av bosättningsort.

Helt eller delvis arbetslös

Som framgår av artikel 65 gäller olika regler för rätt till ersättning beroende av om en person är helt eller delvis arbetslös. Delvis eller periodvis arbetslösa personer får ersättning i arbetslandet, som om de hade varit bosatta där. Detta gäller både för gränsarbetare och oäkta gränsarbetare. För helt arbetslösa personer gäller att de ska få ersättning i sitt bosättningsland. (Se nedan om oäkta gränsarbetares valmöjlighet). För samtliga gäller att de ska anmäla sig vid arbetsförmedlingen i den medlemsstat som betalar ut ersättningen, i enlighet med det landets nationella regler.

Administrativa kommissionen har i beslut U3 (se bilaga 9) slagit fast följande om begreppet ”delvis arbetslös” i artikel 65.1: Inledningsvis konstateras att enhetliga kriterier ska användas för att bestämma om en person ska anses vara helt eller delvis arbetslös. Avgörande för bedömningen är om det finns eller helt saknas en avtalsenlig anknytning till en arbetsgivare. Hur länge ett eventuellt tillfälligt uppehåll i förvärvsverksamheten har pågått är inte avgörande. Bedömningen av om det finns en avtalsenlig anknytning baseras på lagstiftningen i arbetslandet. När det gäller egenföretagare anges att när någon yrkesmässig eller affärsmässig aktivitet inte längre utförs i arbetslandet, ska personen ifråga anses vara helt arbetslös enligt artikel 65.2. Se även EU-domen de Laat (C-444/98) under rättspraxis.

Helt arbetslös oäkta gränsarbetare

Till skillnad från helt arbetslösa gränsarbetare kan helt arbetslösa oäkta gränsarbetare välja att ansöka om ersättning antingen i arbetslandet eller i bosättningslandet. Valet görs i praktiken genom att den oäkta gränsarbetaren vid arbetslöshet anmäler sig till arbetsförmedlingen i arbetslandet, eller återvänder till bosättningsstaten och anmäler sig vid arbetsförmedlingen där.

En oäkta gränsarbetare som har beviljats arbetslöshetsersättning i det före detta arbetslandet och som efter en tid väljer att återvända till sitt bosättningsland, ska inledningsvis få ersättning från det före detta arbetslandet enligt bestämmelserna i förordningens artikel 64. Innan arbetslöshetskassan fastställer om ersättningsrätt föreligger i Sverige som bosättningsland ska kassan avgöra om det finns ersättningsrätt från ett annat medlemsland enligt artikel 64. (Se nedan om tillämpningsregler).

När en oäkta gränsarbetare återvänder till bosättningslandet ska den period då det före detta arbetslandet har betalat ut ersättning räknas av från ersättningsperioden i bosättningslandet. Detta framgår av förordningens artikel 10 (förhindrande av sammanträffande av förmåner) och har även har slagits fast i Knoch-målet.

Kompletterande arbetssökande i det före detta arbetslandet

För att personer som omfattas av artikel 65 och som har ersättning i bosättningslandet ska kunna söka nytt arbete under bästa tänkbara förhållanden, finns möjlighet att som kompletterande åtgärd ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i det före detta arbetslandet. Eftersom ersättningen betalas ut i bosättningsstaten ska personen ifråga underkasta sig kontrollförfarandet i det landet, men även leva upp till de skyldigheter för arbetssökande som följer av nationella regler i det före detta arbetslandet. I detta sammanhang kan samarbete och utbyte av information mellan det före detta arbetslandets och bosättningslandets institutioner vara nödvändig (se vidare under tillämpningsregler).

För att undvika att det uppstår en konflikt mellan den arbetssökandes skyldighet att vara tillgänglig för arbetsmarknaderna i de båda länderna anges dock i tillämpningsförordningen att arbetssökandet i bosättningslandet har prioritet. Det anges vidare att ersättningen i bosättningslandet inte ska påverkas av att personen inte uppfyller alla skyldigheter i sitt före detta arbetsland.

Enligt svensk rätt måste grundvillkoren i 9 § ALF vara uppfyllda för att en person ska ha rätt till arbetslöshetsersättning. När Arbetsförmedlingen bedömer att något eller flera av villkoren inte uppfylls, ska en underrättelse om detta sändas till arbetslöshetskassan, som ska undersöka om personen fortfarande har rätt till ersättning. Arbetslöshetskassan kan även på eget initiativ utreda om en person uppfyller grundvillkoren.

Det huvudsakliga arbetssökandet ska ske i bosättningslandet även om personen väljer att också anmäla sig vid arbetsförmedlingen i sitt före detta arbetsland. Arbetssökandet i det andra landet ska ses som ett komplement. Så länge det huvudsakliga arbetssökandet bedöms ske i Sverige, som bosättningsland, bör grundvillkoren i 9 § ALF anses uppfyllda. Om arbetssökandet i det före detta arbetslandet övergår från att vara komplementärt till att bli huvudsakligt finns däremot skäl för Arbetsförmedlingen att skicka en underrättelse till arbetslöshetskassan.

För att kunna söka arbete i två olika medlemsstater samtidigt, är det lämpligt att denna kategori arbetssökande får använda en del av tiden i bosättningsstaten åt att söka arbete i det före detta arbetslandet via Internet, där lediga arbeten finns annonserade. På så sätt är det inte alltid nödvändigt att vara fysiskt tillgänglig för arbetssökande i det före detta arbetslandet. I det sammanhanget kan den svenska arbetsförmedlingen vara behjälplig, t.ex. genom europaarbetsförmedlarna i det så kallade Eures-nätverket, European Employment Service.

Återbetalning mellan medlemsstater

Artikelns punkt 6-8 handlar om återbetalning mellan medlemsstater. Bestämmelserna syftar till att balansera kostnaderna mellan det före detta arbetslandet och bosättningslandet för utbetalningen av ersättning till personer som omfattas av artikel 65, nämligen gränsarbetare och oäkta gränsarbetare.

Reglerna innebär att den behöriga institutionen i det före detta arbetslandet ska ersätta den behöriga institutionen i bosättningslandet för den ersättning som denna institution har betalat ut under de första tre månaderna. Perioden kan förlängas till fem månader om förutsättningarna för detta är uppfyllda. Återbetalningsbeloppet kan dock begränsas om ett lägre belopp skulle ha betalats ut enligt det före detta arbetslandets lagstiftning. Dessutom ska perioden då en oäkta gränsarbetare får ersättning från sitt före detta arbetsland enligt artikel 64 räknas av från återbetalningsperioden. Slutligen finns en möjlighet för två eller flera medlemsstater att avstå från återbetalning sinsemellan.

I artikel 70 i förordning nr 987/2009 anges praktiska bestämmelser om förfarandet vid återbetalning, se kapitel 10.

Tillämpningsregler

Innan arbetslöshetskassan kan pröva rätten till inträde och ersättning med stöd av artikel 65, ska kassan utreda om den sökande har rätt till arbetslöshetsersättning från det före detta arbetslandet enligt artikel 64. Av SED U017, som innehåller en gränsarbetares försäkringshistorik, ska även framgå om den berörda personen är ersättningsberättigad i det före detta arbetslandet och om han eller hon har rätt till ersättning enligt artikel 64. Om dessa uppgifter inte anges och om den sökande inte kan visa en sådan handling som avses i artikel 55.1 i förordning nr 987/2009, och som styrker rätten till förmåner enligt artikel 64, ska den svenska arbetslöshetskassan begära in dessa uppgifter från den utländska institutionen genom SED U028. Som svar på begäran skickas SED U008. Observera att ersättning inte ska betalas ut förrän det är utrett om personen har rätt till ersättning från det före detta arbetslandet eller inte.

När en före detta gränsarbetare som en kompletterande åtgärd utnyttjar möjligheten att söka arbete i sitt före detta arbetsland, ska han eller hon meddela arbetsförmedlingen på bosättningsorten detta. Genom SED U018 kan arbetsförmedlingen i det före detta arbetslandet begära information om personens registrering och arbetssökande i bosättningslandet. Arbetsförmedlingen på bosättningsorten lämnar de begärda upplysningarna på SED U019. Genom SED U018 kan bosättningsortens arbetsförmedling begära motsvarande uppgifter om den berörda personens registrering och arbetssökande i det före detta arbetslandet, som svarar på förfrågan genom SED U019.

Allmänt om artikel 65a

Artikel 65a är en bestämmelse som säkerställer att en gränsarbetare med egen verksamhet som blir helt arbetslös erhåller förmåner. Personen ska ha fullgjort försäkringsperioder som egenföretagare eller perioder som egenföretagare vilka erkänns för beviljande av arbetslöshetsförmåner i den behöriga medlemsstaten. Det krävs även att inget annat system för arbetslöshetsförmåner som omfattar egenföretagare finns i den medlemsstat där personen är bosatt.